På 1177.se · Smärta · Trötthet · Vardag

Det som är. (Försoning.)

Försöker försonas med mitt liv. Att det är som det är. Att det inte är en massa saker som jag önskar av det. Ibland går det av sig själv, det där försonande. Ibland ligger det som en broms i varje steg, något att kämpa mot, orka med fast man inte orkar. Bara för att man vill framåt ändå, fast det kilat in sig och är i vägen.

Jag hatade mig själv så mycket förr. Det var vissa saker som spelade mindre roll då, eller som bekräftade min tro att det var rätt att hata mig. Sånt som spelar roll nu, och som blir värre för att jag inte hatar mig. För jag gör inte det mer. Nån stund ibland, men inte så innerligt och inte så ofta ändå. Aldrig som det var förr.

Och det blir skillnad då. Som att livet är värre därför, när det inte är som jag vill. När jag är dimmigt trött och inte kan sova av smärtan i kroppen och faktiskt inte vet om jag nånsin kommer kunna försörja mig. För att inte tala om annat, som jag önskat så länge jag kan minnas, och som det känns som att chanserna till det håller på att rinna mellan fingrarna utan att jag kan göra nåt för att hålla dem kvar.

När jag hatade mig kändes det som att det var klart att jag inte skulle få sånt jag önskade. Som att det skulle bryta mot en rimlig ordning. Jag var ju inte värd nåt. Nu känns det tvärtom. Som att jag är värd att ha det bra, och då gör det så ont att det inte är så värst bra.

Inte för att det är dåligt hela tiden eller jättesvårt eller så. Det är mer det där jag önskar av mitt liv, och det som är. Det är så mycket som inte är likt om man ställer de två bredvid varandra. Så mycket som känns som en ihålig tomhet i det som är mitt liv nu. Så mycket som är ingenting istället för det som kunde varit, om saker varit annorlunda. Om kroppen fungerat tex. Om det inte gått så många år för att kämpa för att tro på att jag får finnas och att det kan vara något bra. Om det inte hade slitit så på mig, gjort att jag landade här.

Ibland hatar jag mitt liv, som ett resultat av att jag önskar mig nåt annat, bättre, nåt som funkar. Fast oftast inte. Mest är det försoningen som finns där. Som en kamp eller som ett lugn. Som en storm att gå i motvind i, eller som en solglänta att stanna upp i. Eller vad som helst mitt emellan.

Det finns så mycket sorg, så mycket längtan. Det är så mycket som inte är. Och jag tycker om livet ändå. Mitt liv också, inte bara drömmarna om vad det hade kunnat vara. Fast just nu är det en period när det är något som behöver återerövras varje dag, något jag behöver förankra mig i hela tiden. Det är en tid av försoningskamp. Och jag vet att det kommer nåt annat sen. En försonad vila.

Allt har sin tid, och sådär. Jag vet. Och just nu tar det emot. Livet. Det tomma i det. Ihåligheten. Det står i vägen för mig. Jag måste gå runt det eller genom det, hela tiden.

Jag blir så trött av det. Jag är så trött på det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.