Att vara en stor del, del 2

Ville skriva om hur det kan vara att vara en stor del också. Också det blev lite för långt för ett inlägg, del 1 hittar du här.

**

Att vara en vuxen del kan vara att verkligen försöka få alla att samarbeta, försöka lyssna på alla, hitta kompromisser, och bli helt utsliten av det omöjliga i det jobbet, eftersom alla hela tiden drar åt olika håll.

Det kan vara att förlora känslan av vem man är, även om den man hade var begränsad och hade hål kan det vara skrämmande, omvälvande och svårt att härbärgera. Det kan vara mycket svårt att inte ha nån känsla av vem man är, inte känna att de andra delarna och man själv hör ihop, inte fatta att man finns i samma kropp fast man vet det, inte få ihop nåt alls fast man har tillgång till fler pusselbitar än förut.

Det kan vara så oändligt skrämmande, tungt och ett evighetsjobb där det känns som att man inte kommer nånstans, och när det känns som att det rör på sig är det inte alls säkert att det känns som att det går framåt.

Att vara delen som oftast lever vardagslivet kan innebära att man ställs till svars för sånt andra delar gjort. Att man får försöka låtsas att man har koll och skratta bort sånt som missförstånd, luckor, att andra tycker att man sagt en sak en viss dag och sen gjort nåt annat. Att bli arg på den del som inte hållit det man bestämt, som skapat bilden av en som otillförlitlig.

Det är ganska ofta en kamp mot destruktivitet och självmordstankar, som man själv som del har, eller någon av de andra. (Eller flera, eller alla.)

Det kan vara att helt plötsligt kunna stanna upp en stund och känna att de andra delarna finns där och är som vänner. Att man inte bråkar utan kanske tycker om varandra, eller börjar att göra det. Att det är rätt skönt ändå, mitt i allt, att ha varandra.

Det kan vara att tro att man är den som är ansvarig för att föra gruppen av delar framåt, tro på framtiden och hålla hoppet vid liv. Det kan vara att falla ihop när det blir övermäktigt och tänka att man kommer drunkna i mörker då. Och det kan vara att se hur någon annan del kommer fram och har hopp att ge en, ljus som får en att kunna leva vidare. Något som gör att man kan fortsätta tillsammans. Med lite mer tillit till varandra, lite mindre konflikter.

Det kan vara att gå från att tänka att tillsammans är något omöjligt, att det enda alternativet är att de andra delarna försvinner och håller sig borta, och att det måste ske så snabbt som möjligt, till att vilja ta deras händer och inte tappa bort någon. Inte ens när de är jobbiga.

Det kan vara väldigt svårt, att vara en vuxen del när man är splittrad. Med det ansvar och den roll man har på grund av sin vuxenhet. Och det behöver inte vara bara svårt. Det kan vara så många olika saker. Man kan ha så väldigt olika liv. Både för olika personer kan det vara olika, och för en själv, i olika perioder av ens liv.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.