Att vara en stor del, del 1

Ville skriva om hur det kan vara att vara en stor del också. Också det blev lite för långt för ett inlägg, del 2 hittar du här.

**

Att vara en vuxen del kan vara extremt många olika saker. Så det jag skriver kommer bara att vara att nämna något, absolut inte allt det kan vara.

Att vara en vuxen del kan vara att vara den enda som är samma ålder som kroppen, den som har ett arbete eller är den ”normala” ytan utåt. Den de flesta förväntar sig att de ska möta.

Det kan vara att ha svårt att förstå sig själv, för att det finns en inre tomhet eller stora luckor, att man inte har tillgång till sin historia eller känner att den är ens egen, ens med sånt som handlar om var man bott, gått i skolan, haft det som var ens vardagsliv.

Att vara en stor del kan vara att inte förstå tomheten eller luckorna, inte ha tillgång till information om de andra delarna, att de ens finns eller hur det funkar. Att kämpa för att försöka förstå, men aldrig kunna komma nån vart, för att det man hittar är en tomhet man inte når igenom.

Och det kan vara att bli skräckslagen när nya luckor dyker upp i vardagen, eller när andra delar pratar inne i ens huvud. Det kan vara att känna att man håller på att bli galen, att man får panik av att inte kunna ha kontroll över sig själv. Och det kan vara att kunna se när andra delar tar över och gör saker, utan att kunna styra, och utan att fatta vad som händer. Det kan vara en kamp för att få kontroll, en kamp som verkar hopplös att vinna.

Det kan vara att desperat söka vård, och aldrig bli förstådd, att få mediciner som gör saker värre, få fel diagnoser, få en massa saker som inte är hjälp,och att tappa hoppet om att det går att hjälpa en, eller förstå en.

Och det kan vara att på egen hand eller tillsammans med någon som är trygg för en förstå att de andra delarna finns och ungefär hur det fungerar.

Det kan vara att hata dem, förakta dem, tycka att de ockuperar en och förstör ens liv. Man kan bli skräckslagen av minnena som de andra bär på, och som är helt främmande för en själv, och vägra gå med på att tänka att de kan vara verkliga. Man kan vägra gå med på att tänka att de andra delarna är verkliga också, och försöka få bort dem på alla möjliga sätt.

Man kan hamna med ett ohanterbart ansvar, när andra delar börjar visa sig och dela saker med en, som handlar om vem de delarna är, och vad de varit med om. Man kan sänkas helt av det ansvaret, känna att man inte har förmågan att klara det eller ens nån idé om hur man ska göra.

Det kan vara en oändlig kamp för att allt klara av att andas, finnas, resa sig ur sängen, överleva, göra nåt annat än att ha panik, vara i nåt annat än flashbacks.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.