Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Att vara en liten del, del 2.

Jag kände att jag ville försöka förklara lite mer, om varför jag är lojal med barndelar. Så.. här kommer mitt försök. Det blev två delar eftersom det blev lite för långt för ett inlägg. Den första delen hittar du här.

**

I kontakt med vården kan det vara ännu värre. Det finns så många exempel på när vården tagit fram sina tyngsta mediciner för att försöka få bort små delar. När de kallat dem hallucinationer, vägrat prata med dem, vägrat lyssna. Villkorat vård med att de aldrig nånsin får synas eller komma till tals. Sagt att man bara hittar på när man försökt berätta hur de gjorde en illa. Bestraffat en om man pratat, om man lyssnat på en liten, trott på minnena.

Det är inte så för alla. Vissa små delar har större delar som låter dem finnas, lyssnar och ger dem plats. Har nån som hittar sätt så det går att leva tillsammans, och så de får känna att världen är rätt trygg ändå. Vissa har terapeuter och annan vård som är bra, där det finns möjlighet att läka och slippa vara ensam i det som är hemskt, som varit hemskt för en ända sen man var i den åldern.

Men för rätt många barndelar är det ett ständigt pågående nedtryckande. Att bli skälld på, kallad äcklig, gjord ansvarig för de minnen man bär med sig, även om det inte borde vara barndelarna utan förövarna som blir hatade och gjorda ansvariga för det de utsatte någon för.

Många små delar är hjältar, som om och om igen vågar ta chansen att ropa på hjälp, komma fram och göra vad de tror är viktigt för att man ska överleva, och kanske till och med kunna leka en stund, även om de stora inuti hatar en för det. Även om de aldrig blir sedda på riktigt, mötta när de ropar på hjälp, förstådda när de försöker göra det de uppfattar som viktigt. Andra gömmer sig och försöker klara att inte finnas, fast de finns.

Och jag förstår ju det andra perspektivet med. Att man inte alltid har möjlighet att släppa fram barndelar. Att det kan vara ett sätt att skydda sig och dem att hålla dem undan, om man inte har kraft nog att möta dem. Jag förstår ju att det kan vara pinsamt när en barndel oväntat kommer fram, och hemskt att tappa kontrollen eller när man får minnesluckor för att de varit framme och blockerat en. Jag förstår om man kan hata minnena de bär på, inte vilja att de ska vara verkliga, att man kan reagera med att hata den som visar dem, vägra tro på dem. Jag förstår allt det där. Förstår hur jobbigt och tungt det kan vara att ha barndelar inuti.

Och min lojalitet är ändå mest hos de små. Som behöver få finnas, behöver trygga människor och trygga platser, behöver bli hörda, sedda, och äntligen äntligen få en plats att växa på. En chans att läka. Ett sätt att hitta en roll som passar i nuet, och hitta sig själv här. Inte bara instängda i dåtid, inte bara fast i det som var. Jag hejar på dem så mycket. De små som önskar sig livet, att få det nu äntligen. Det som inte var, inte kunde vara, men kanske kan bli nu.

Jag kommer inte protestera om någon skriver kommentarer om hur jobbigt det är med barndelar, om det sker på andra inlägg än torsdagsinläggen. Det är ju också sant, en del av kamp och liv och känslor som är verkliga, det måste ju också få finnas. Men på torsdagarna behöver jag få vara bara lojal med de små. Då behöver jag att det får vara en trygg plats här för dem, som de kan lita på.

(Och jag ska skriva till en kommentar i slutet av de inläggen så det är lättare att komma ihåg att det är extra viktigt att tänka efter hur man kommenterar på de inläggen.)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.