På 1177.se · Trötthet · Vardag

Nyår och året som varit

IMG_4866

Jag tycker inte så mycket om nyår. Jag får inte längre panik av raketer, men jag vill inte vara där fulla människor har en öl i ena handen och en raket i den andra. Det är inte tryggt.

Och på sociala medier svämmar det över av det goda året varit. Om året inte varit som man önskat, inte innehållit nog med ljus eller framgångar för att man ska ha nåt att skriva i ett facebookinlägg, så kan det vara nedbrytande. Man skriver inte att hurra, nu är detta året äntligen slut, ett år av mindre hjälp från vården, förvärring av sjukdom, mer ensamhet än jag kunnat stå ut med och ingen idé om hur det nånsin ska bli bättre. Även om det inte varit så för mig nu tycker jag det är lite pressande.

Men en sak som hände när jag var sjukskriven många år i rad var att min tro på att det jag gjorde kunde vara värt något urholkades. Det var ett budskap som aldrig kom öppet, men ändå var tydligt och kom från så många under lång tid att det påverkade mig. Jag som trott på mina prestationer, men inte på mitt eget värde, är nu i något motsatt. Mitt värde tror jag på, men knappt på att det jag gör kan vara värt nåt alls.

Därför vill jag ändå skriva något om året. Trots risken att bli del av det som kan bli nedtryckande såhär års. För det har varit ett viktigt år för mig, på det sättet också.

Jag har klarat mina studier ganska länge nu. 2,5 år utan sjukskrivning. Det går knaggligt och är egentligen för stort, och kanske är det tragiskt, men det är faktiskt den längsta period jag klarat i rad. Jag tror det går för att jag känner mig själv bättre nu, och lyssnar på mig. Och visst, såklart går det också för att jag mår bättre, men hade jag bara kört på som förr så hade det inte hållit i 2,5 år.

Jag har fått ett stipendium för skrivande, haft tid att skriva och skrivit rätt mycket. Jag har blivit färdig med och gett ut en bok till, och med mina två böcker har jag blivit godkänd som medlem i författarförbundet. Det är en stor och ljus sak för mig. Att liksom officiellt vara författare. Det har jag drömt om länge.

Och jag har flyttat. Till en ny stad, en ny plats där jag aldrig tidigare varit, men där det finns träd och stenar med mossa. Jag vågade tro på att det skulle kunna bli bra här. Vågade den tilliten till livet och världen. För mig är det stort.

Och ok, det här blir vagt, men jag har vågat ta beslut om att skjuta något stort på framtiden. Vågat inse att det inte går nu, kanske aldrig kommer gå. Att jag fortsätter hoppas, men att jag inte kan försöka låtsas och tvinga mig nu, för nu går det inte. På nåt sätt är också det en del av det jag gör, det jag ser att jag inte kan göra, att acceptera och ta beslut utifrån var jag är.

Jag har blivit avtackad inklusive presentkorg, när jag lämnade min församling för flytten. Och jag har fått biobiljetter i julklapp från nån som räknar sig tillräckligt mycket som arbetsgivare för att ge mig det. Det låter som små saker, fast för mig är de stora, för det har aldrig känts som att sånt är till för mig. Jag har aldrig tillhört och räknats på det sättet.

Jag är glad för de sakerna. 2016 är ett år när jag har tagit ett par steg i en riktning mot ett liv som är mer likt det jag önskar. Kanske kommer jag aldrig ända fram, men jag tror att varje steg ändå spelar roll.

Jag hoppas att nästa år blir ett bra år. Både för dig och mig. Och helst för världen och alla som finns, även om det väl är en orealistisk önskan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.