På 1177.se · Trötthet · Vardag

Jag kan inte orka det jag inte orkar. Det låter så enkelt. Det är så svårt att leva med.

Nästa vecka ska jag iväg på kursen jag går som har tredagarsträffar. Tror inte jag skrivit om den sen före den allra första gången, men jag har varit där.

Jag ser fram emot träffen. På många sätt är det en kurs som är bättre än jag hoppades på, ger mig mer av det jag behöver. Och jag oroar mig också. För att jag haft en dålig månad, ett jullov där det sjuka i kroppen överröstat i stort sett allt, och för att jag faktiskt inte orkar.

Det har gått bättre än jag trott på träffarna. Jag har ett rum på skolan dit jag kan gå och vila, och om jag går dit på nån av de längre rasterna brukar det räcka för att det mest akuta i kroppen ska lugna sig. Efter skoldagarna blir det mest vila, men det hade jag räknat med. Jag får ont, jag blir trött, ibland blir jag helt suddig och kan inte tänka sammanhängande. Jag är inte mitt smartaste jag. Men det går. Innan jag var där första gången visste jag inte om det skulle vara möjligt att ta mig genom dagarna där. Men det gör det.

Samtidigt har jag tänkt mycket på skillnaden mellan att hitta de strategier som behövs för att klara något, och att verkligen orka. Jag kan ta småpauser, gå ut och få lite syre, vila när det är möjligt. Jag kan byta stol när jag får för ont av att sitta på samma en hel dag, kan rulla ihop en halsduk i korsryggen, kan vila huvudet i handen. Jag kan rita krumelurer i ett block när jag inte orkar hålla koncentrationen om jag inte samtidigt gör nåt annat. Kan ha med mig en värmekudde, sova så mycket som är möjligt. Ta värktabletter, gnälla på facebook när jag är för trött, har för ont.

Jag tror jag skulle kunna rabbla fler saker. Och jag tror att de spelar roll. Det känns tryggt nu, att veta att dagarna inte är omöjliga att ta mig igenom. Veta att jag kan åka dit och få det jag behöver, både för min skull och för att csn ska bli nöjda.

Fast det gör inte att jag orkar. Jag kommer åka hem och krascha. Jag kommer få högre smärtnivå, svårare att koncentrera mig, kommer bli tröttare. Förmodligen kommer jag ha några dagar av akut överansträngningsreaktion och sen ”bara” vara försämrad över tid. Jag har blivit sämre det senaste halvåret. Det var väl väntat. För jag orkar ju inte. Jag vet det, jag har vetat det hela tiden, och jag valde att gå kursen ändå.

Det är bara så konstigt, att det så ofta blandas ihop. Som att man kan hitta strategier för att orka det man inte orkar, fast det inte alls är samma sak som att hitta strategier för att göra det man inte orkar.

Vet att jag är sjuk i kroppen på ett sätt som kanske inte ens till största delen handlar om trauman. Men PTSD är en stressjukdom, och många lever med smärta och begränsad ork som en följd av det. Så ville skriva det också därför. Det är så lätt att dras med, att tro att det är sant att man kan hitta strategier för att orka det man inte orkar, för det finns så mycket man vill och behöver.

Är det nåt jag lärt mig på min resa är det att det inte är möjligt. Och jag lär mig det igen, gång på gång. Jag kan inte orka det jag inte orkar. Det låter så enkelt. Det är så svårt att leva med.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.