Ett grupp-jag istället för ett singular. (Att vara splittrad)

Jag tänker på mina delar och hur mitt jag var som en familj. Det är med den bilden jag har lättast att förklara. Delarna av mig var olika åldrar, med olika behov. Att få ihop vardagen var centralt, och att bråka om nästan allting var också centralt. Att försöka hitta kärlek, trygghet, tillit, ro var helt grundläggande saker. Att försöka leva tillsammans.

Det var när vi lärde känna varandra och lyssna på varandra. Innan dess vet jag inte hur jag ska beskriva det. Grupper kan vara olika. Jag tror inte att alla känner sig som att det finns en inre familj. Det är nog ganska ofta som att en främling tar över, speciellt när man inte har fungerande kommunikation och minnesluckor när en annan varit framme. Och när man kan vara sammedvetna, inte blockera bort varandra, det är inte säkert att det är bilden av en familj som är den som ligger närmast. Det kanske är en skolklass med några som är mobbade och andra som använder sin makt? Ett inbördeskrig med olika grupper som kämpar mot varandra? En diktaturmakt, där en styr med järnhand och de andra förtrycks?

Det kan vara på många fler sätt än så. Och samtidigt är det ju bara bilder. Bara sätt att försöka förklara, ge det som är obekant form efter något som finns i den yttre världen. Egentligen är det något annat.

Jag var inte en familj, fungerade inte som en familj. Det är bara det som ligger närmast när jag ska förklara. Men helt stämmer det inte. Min vuxna del blev en bra förälder till de andra, men inte hade hon valt att de skulle födas och följt dem sen de var små. Tex för att delar inte har historia på det sättet, inte föds som nyfödda och sen successivt blir äldre och hinner med alla utvecklingssteg på vägen. Och inte hade jag en chans att låta någon del gå i förskolan eller skolan, eller vara hos en barnvakt och få vila lite från att ständigt ta hand om de olika delarna. Och kanske var vi framförallt inte som en familj för att vi hade samma kropp. Det var få människor alla kunde eller ville finnas hos, eller bli sedda av.

Det är exempel som ändå gör det till en väldigt annorlunda sak än att vara en familj. Men ska jag förklara så är det bilden av en familj som ligger närmast. Och något som andra kan förstå behöver man säga, för att ge form åt kollektiv-jaget. Det som inte bygger på att vara en enda, utan flera. Min grupp var inte en familj, men av de grupper jag känner till i den yttre världen, så är det en familj vi liknade mest.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.