Att vara flera inuti · Förklaringsförsök · På 1177.se

Att ta steget bort från de egna referensramarna. (Att vara splittrad)

Jag tänker att ett problem när man ska försöka förstå hur det är att vara splittrad är att man kan göra misstaget att utgå från sig själv. För att det är så man brukar göra, nog så de flesta av oss gör. Och så försöker man hitta något som man tänker kan vara i närheten. Som att känna sig liten ibland, eller uppleva att man är i olika roller i olika situationer och med olika människor, och att man då kan känna sig nästan som helt olika personer. Eller att man kanske kan dela upp sig så att man kan tänka utan att ha kontakt med känslorna, eller känna utan att kunna nå fram till sig själv med tankarna.

Min terapeut gjorde också så. Det var en av de saker jag upplevde försvårade hennes möjligheter att förstå sig på mig och min splittring, och hjälpa mig.

På ett sätt så är det saker som anknyter till att vara splittrad, som har beröringspunkter, liknar. Vill man avdramatisera och förklara att det inte är så väldigt konstigt och absurt att vara splittrad kan det vara bra att ta upp sånt. Eller parallellerna till frisk dissociation, som tex att dagdrömma.

Fast om man nu är ute efter att förstå någon som är splittrad tror jag det är en svår väg att gå, eftersom det är så stor risk att ens egna upplevelser överröstar den andras och gör att man omtolkar. Det blir så lätt att man försöker trycka in andra i sina egna referensramar. Inte för att vara elak, kanske mer av gammal vana, för att det brukar funka. Det är bara det att det är en strategi som inte fungerar om den andra befinner sig för långt borta från ens egna upplevelser. Som när någon är splittrad och man själv inte är det. Man fungerar inte på samma sätt då. Det är inte samma sak att ha en upplevelse av sitt jag som bygger på att vara en enda. Även om man ibland kan känna sig liten, ibland kan avskärma sig från sina känslor eller känna sig väldigt olik sig själv i en viss roll. Allt det bygger på grunden att vara en enda.

Att vara flera inuti bygger inte på grunden att vara en enda. Visst, jag fattar också att vi var delar av samma, det är därför jag föredrar att kalla mina delar just för delar. Det är ändå en annan grund. En grund som handlar om att vara en grupp. Ett kollektivt jag.

För att förstå hur det kan vara måste man kanske först klara att ta ett steg ut ur sina egna referensramar, se att det finns något som är annorlunda. Med terapeuten gick det framåt, det var lättare när hon inte försökte ta förståelsen via hur hon själv var. Men jag tror det är svårt, att släppa det, jag har träffat ganska få som på allvar kan det. Som faktiskt kan höra vad jag säger även om de inte alls vet hur det är. Min andra terapeut kunde det. Hon hade inte heller så mycket kunskap om dissociation. Och jag vet inte om jag hade orkat börja om med att förklara och ta mig förbi det en gång till. Fast med henne behövde jag inte. På andra sätt behövde jag förklara, men just det behövde jag inte ta mig förbi. Det var en lättnad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.