Varför är det så bra att vara bara en inuti?

Detta inlägget är delvis en fortsättning på det förra inlägget.

En konstig sak med normativas icke-definierande av sig själva finns när man kommer till det här med splittring. Jag uppfattar det som att det tas för givet att varje splittrad människas mål och dröm ska vara att bli en. För många är det ett mål och en dröm, jag menar inte att säga något annat, men normativa får det att låta som att det är självklart, inte komplicerat. Som att det inte finns något annat alternativ än att tänka att det är bra att vara en, helt enkelt för att det är det som är rätt, så det ska vara. Liksom ordning och reda, en i varje kropp.

Att det är det som är rätt är ett ganska bristfälligt argument i vilket sammanhang man än använder det, om man inte täcker upp med kompletterande påståenden. Men det är som att man inte tror att det behövs. Som om normen självbelåtet och utan reflektion utbrister ”men det är klart att du vill vara som jag”, och sen inte förstår att det skulle kunna vara på ett annat sätt, eller att man kan behöva mer information än så.

Jag hade själv inte så mycket funderingar kring hur det kunde vara att vara bara en, jag hann inte riktigt med det, för allt blev så intensivt. Men jag vet att andra kan ha det. Och om man inte kan minnas att man varit bara en inuti, om man splittrats innan man hunnit utveckla en tydlig jagkänsla, och är van vid att vara flera, så är det jättesvårt att föreställa sig hur det kan vara att inte vara mer än en.

Om du inte varit splittrad verkar det jättekonstigt att föreställa dig hur det är att vara flera inuti, eller hur? Ungefär lika obegripligt kan det vara för splittrade att föreställa sig att vara bara en. Det finns ingen automatisk kunskap om hur det är, bara för att det är det vanligaste. Man förhåller sig såklart till människor som inte är splittrade i många olika sammanhang, men att förstå hur de upplever sig själva inifrån är inte något som kommer av sig själv.

Jag tror det finns många fördelar med att vara bara en, och jag tror inte att allt är så lätt att förklara eller sätta ord på, men jag tror man gör ett misstag om man tror att det är tillräckligt att tänka att alla redan vet varför det är så bra. Att förstå hur det är att vara flera är inget som kommer spontant för den som inte är det, varför skulle motsatsen ske bara för att det då handlar om det normativa?

Jag har rätt mycket funderingar kring detta, både kring normer, hur det varit för mig att vara flera och hur det är för mig nu att vara en. Jag får återkomma till det vid senare tillfälle, detta var bara en liten fortsättning på det förra inlägget. Och jag tänkte ge er som inte är splittrade en chans att hjälpa splittrade att förstå. Vad är det egentligen som är så bra med att vara en inuti? Varför är det något att sträva efter, varför är det lättare, bättre, så man borde vilja ha det, om man inte redan har det så? Varför gillar du att vara en?

Vad är dina svar, om du inte får säga saker som att det är rätt, att det är normalt, att det är så det ska vara? Varför är det så bra att vara en?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.