Trauma och tid

Jag tänker att en av de viktigaste sakerna när det handlar om trauman är att förstå tiden. Att tiden inte är ordnad. Inte ligger utsträckt som en tidslinje som börjar när man föds, och som sträcker sig fram till nuet.

Handlar det om enstaka trauman tror jag att det blir som att en viss bit från den där tidslinjen ryckts loss och jagar en, känns som nutid när den lyckas bryta in, genom flashbacks, drömmar, känslor. Resten av tidslinjen kan vara ordnad då. Det är bara traumat som inte lagt sig till ro.

Om det handlar om trauman som sträcker sig över lång tid, eller många trauman, så tror jag att många olika delar av tidslinjen ryckts loss. Kanske så många att det inte finns någon ordnad tidslinje kvar. Om det är trauman som börjat i tidig ålder kanske tiden aldrig varit ordnad på det sättet.

Är man flera delar kan det förstärka det, varje del finns i nuet, men lever samtidigt som om det är tiden när hen skapades, fick sin funktion (kanske utsattes). Som att ingen tid gått sen dess, som att hen förväntar sig de omgivningar, människor, händelser som då var en del av vardagen eller av stunderna med övergrepp. Det kan vara större då, inrymma mer än de traumatiska händelserna. Delar kan ha med sig större bitar av tid, och ibland också ganska odramatisk tid. Men de tror att den är nu, den tid som är deras. Även om den egentligen hör hemma i andra år.

Vet inte om jag kan förklara det bättre än så, inte just nu i alla fall. Men det är viktigt att förstå att tiden är uppbruten, inte organiserad som man kan tro att den borde vara. Att dåtiden inte tvunget känns som dåtid, utan kan kännas som något som pågår exakt nu. Att det kan vara en röra, ett kaos. Kanske en akut känsla av hot från det som var, samtidigt som en annan del av personen vet att det inte är någon fara nu.

Jag har så många gånger blivit bemött som att det är nuet som måste vara det viktiga, att få ordning på det, hitta sätt att leva här och nu. Att man inte ska se tillbaka, gräva i det som varit. Sånt. Ni har säkert hört det. Och på ett sätt är det nog sagt med god vilja. Det är bara att det bygger på antagandet att tiden är normalt ordnad. Vilket den alltså inte är. Har man flashbacks eller delar som lever som om det var en annan tid, så är dåtiden inte något man gräver i, eller något man behöver vända sig om och se tillbaka för att upptäcka. Dåtiden är liksom fortfarande pågående.

Jag förstår om det kan vara svårt att förstå. (Och jag vet att det blir ännu svårare om man tar in minnesluckor o dyl, så jag väntar lite med det.) Jag ska försöka förklara lite mer i de följande inläggen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.