Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

Men varför spelar teorierna så stor roll då? Varför spelar det roll att känna mig fel och obegriplig?

Detta inlägg är en fortsättning på inläggen Att vara fel och En karta som passar alla?

Varför spelar det så stor roll då, det där med teorierna, diagnoserna, att inte riktigt höra hemma i dem, passa in, vara liksom som man ska? Jag frågar mig det ibland. Och kämpar för att det inte ska spela så stor roll, kämpar för att skapa mig utrymme till mig själv i tankarna om hur saker funkar.

Jag tror att det spelat väldigt stor roll för att jag haft behandlare som inte haft jättemycket kunskap om dissociation. Även med dem som hjälpt mig mycket och kunnat ge mig mycket av det jag behövt har det varit så. Den mesta kunskapen har jag behövt hitta på andra håll, jag har sträckt mig efter böckerna, sökt orden som kan göra mig begriplig.

Och jag tror att det spelar stor roll, att få känna sig begriplig. Jag vet inte hur det är med annat, men i dissociationen är känslan av overklighet så central. Förståelse har varit ett sätt att säga emot overklighetskänslorna, att sticka hål på det drömlika. Göra mig tydlig, övertygad om att jag finns, är någon, och att mina minnen och min verklighet skildrar något riktigt. Att overklighetskänslorna är ett skydd, för att inte bli överväldigad, inte tappa bort mig helt i smärtan. Att de inte definierar mig eller mina upplevelser, gör mig till något annat än en verklig människa.

Det har varit så grundläggande, förståelsen, begripligheten, att på något sätt bli förmögen att greppa det som är och det som varit. Och till ganska stor del har relationerna funnits där och gett mig det. Terapeuterna, vännerna, dem jag vågat släppa in, låtit se lite av det dimmiga, suddiga, röriga, totalt kaosartade. Att låta någon se har varit ett sätt att bringa ordning i kaoset, att göra mig verklig, och att våga se det på allvar själv.

Men det räckte inte hela vägen. Jag behövde en mer övergripande förståelse. Det fanns ingen som kunde ge mig det, bara böckerna, och jag hittade ledtrådar där, hittade pusselbitar som hjälpte mig att skapa en bild av hur det hänger ihop. Samtidigt hittade jag lika mycket som sa mig att jag var fel, inte var som man skulle, inte reagerade som man skulle, som visade mig hur modellerna handlade om något annat, någon annan, inte om mig.

Och de där pusselbitarna var livsviktiga för mig, det var grundläggande att få dem. Samtidigt har de känts stulna, som att de inte är mina att ta, för modellerna handlade ju om någon annan. Jag är ju fel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.