Förklaringsförsök · På 1177.se · Teorier

En karta som passar alla?

Detta inlägg är en fortsättning på inlägget Att vara fel.

Det är en konstig idé egentligen, att människor och problem ska vara förutsägbara, passa in i modeller. Om man tappar en vas i golvet så går den i bitar. Om man tappar en likadan vas i golvet så går den nog också i bitar, men det är inte så sannolikt att bitarna från de två vaserna ser likadana ut.

Skulle människor vara mer förutsägbara än vaser av glas? Trots att vi kommer från olika håll, har olika saker med oss, är starka på olika sätt, utsatta för olika katastrofer?

Till skillnad från en vas som går i bitar tror jag att en människa som splittras på ett sätt blir starkare så, att hon splittras för att det är sättet att klara det svåra, som egentligen inte gick att klara. Jag tror inte på det där att definiera dissociativa som sköra människor, så det kanske är dumt att lyfta fram en glasvas i liknelsen. Vi är inte sköra, inte gjorda av tunt glas.

Men människor kan gå sönder, skadas svårt, vi håller inte för vad som helst. Det kan vara möjligt att hitta sprickorna. Men det är en konstig idé att tänka att de skulle bilda likadana mönster, inte följa en egen logik. Att det skulle vara möjligt att rita upp en karta som ska gälla för alla, och sen hålla upp den mot en skadad människa och hävda att det är henne det är fel på, när hennes sprickor inte ser ut som dem som finns på kartan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.