Förklaringsförsök · På 1177.se

Dissociation, hur kan det vara? Flashbacks och derealisation (då)

När det var som mest intensivt med flashbacks så slutade verkligheten kännas verklig. Den kändes som en kuliss av papp, ett bräckligt skal som stod där. Stod i vägen så jag inte kunde se det verkliga, det som kändes verkligt, det som fanns i minnena.

Nuet bleknade så mycket, fast med ögonen var det allt jag såg. Jag blev arg på det, tyckte att kulissen lika gärna kunde falla, att jag lika gärna kunde se var jag var. För jag var ju mitt i det hemska. Inte i någon lugn vuxenvardag. Det var en illusion, inte verkligt. Hela min kropp och hela mitt psyke skrek det, varför skulle jag inte lyssna?

Kanske att derealisationen blev värre för att jag var delad. De delar som hade minnena var barn, inte vuxna. De visste hur deras kropp skulle kännas, hur deras hem såg ut, hur deras verklighet var. Inget av det jag kunde se med mina ögon stämde. Det var fel att ha en vuxenkropp, fel rum, fel tid, allt var fel. De delar av mig som återupplevde det hemska hörde inte hemma i nuet. Den vuxna jag som hörde hemma där hade inte varit med om katastroferna.

Kanske blev glappet värre av det. En klyfta i tiden, i verkligheten. Ett helvetesgap som var för djupt och för brett för att kunna hoppa över, åtminstone för den i mig som var ett litet barn med små ben och lite kraft, som var helt fast i det hemska och visste att jag skulle dö, för att inget annat fanns att tro.

Att överbrygga gapet och samlas i nutiden, att få alla delar av mig att flytta dit och känna sig hemma där var en viktig uppgift. När minnena stormade och återupplevandena ockuperade mig kändes det helt hopplöst att lyckas. Och det var väl också det just då. Jag behövde lite trygg mark att stå på. Behövde att någon del av mig som faktiskt hade det inte bara kunde märka vad som hände, utan vara den som var framme på riktigt och hade makten att ta över.

När jag hade flashbacks var det barndelar som var framme, den vuxna som hade fötterna i ett någorlunda stabilt nu fanns bara i utkanten, kunde se och försöka förklara, säga nåt, men hade för lite kraft, för lite makt. Hade inte chansen att ta någon av dem i handen och leda dem därifrån. Inte då. Inte när allt stormade och det kändes som att jag var mitt i det. När verkligheten bara kändes som en kuliss att bli arg på, inte som en plats man kunde landa på. Nuet var inte nånstans där man äntligen kunde få vara trygg. Det var inte verkligt alls.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.