Förklaringsförsök · På 1177.se

Dissociation, hur kan det vara? Flashbacks (då)

Jag vet inte vad jag ska skriva om flashbacks, hur jag ska beskriva det. För mig var det mycket sällan bilder, nästan alltid bara minnen i andra sinnen. Ändå. Något som rör vid det genom att påminna, och hur det blossar upp, tar över, hur man är mitt i det som var.

Att aldrig vara fredad, säker på att det får vara lugnt. Osäkerheten, som en spegelbild av traumavärlden som inte fanns i nutiden, men som ändå var så påtaglig genom återupplevandena.

Känslan av att aldrig få komma loss, aldrig få bli fri.

Och outhärdligheten. Såklart outhärdligheten. Det som blir till trauman, det som skapar den typen av skador i en är inte hanterbara upplevelser. Det hade inte blivit såna sår då. Händelserna hade inte kommit tillbaka till en på det sättet då.

Att ha en vardag, och samtidigt veta att den när som helst kunde ryckas från en, för att man med all kraft skulle kastas in i det gamla. Att vardagen skulle blekna även om den fanns kvar, och att det kunde hända när som helst. Att bara minnet kändes starkt och verkligt då.

Nuet, att klamra sig fast vid det och inte klara det.

Att hela tiden vara jagad.

De värsta perioderna var allt minerat, minnen blossade upp hela tiden. Om jag försökte fly jagade de ändå mig. De jagade genom dagarna, de överföll mig när jag försökte somna. Om jag lyckades somna så återkom de i drömmarna.

Det var ett ockuperat liv. En dåtid som översvämmade nuet.

Jag är så glad att det är över.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.