Förklaringsförsök · På 1177.se · Smärta · Trötthet

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (nu)

Hur smärtan och tröttheten gör vägen in i dagarna lång. Gör det svårt att ta steget från sömnen in till dagen, och också in i mig.

Handlar smärtan och tröttheten om traumatiseringen? Jag vet inte. Kanske, men kanske inte mest ändå. Ändå flätas det samman. Står i vägen. Gör det svårare att vara verklig. Som att det behövs kraft för upplevelsen av att vara jag, vara i mig, leva mitt liv. Är tröttheten för stor går det inte, då står jag lite längre utanför mig än jag brukar, kommer inte närmare även om jag kämpar. Och av kamp blir tröttheten bara större, så jag har lärt mig att det enda som finns då är att försöka hitta vila, så det kan finnas kraft igen, kraft att leva närmare mig.

Och smärtan. Om smärtnivån är för hög äter den upp all kraft jag har. Det finns sätt att dämpa, fast ofta förvärras tröttheten av de strategierna.

Det gäller att hitta en balans hela tiden. Ta hand om mig, lyssna på mig. Inte göra mig för trött, inte provocera fram mer smärta än jag kan hantera. Att ge mig rimliga chanser att leva så nära mig som möjligt.

Jag tror det är smärtan och tröttheten nu, som gör det svårt att leva i mig, som gör att jag står utanför mig. Hade känslan av mig själv varit annorlunda om smärtan och tröttheten kommit utan att jag redan tidigare varit dissociativ? Hade de gjort mig lika overklig då? Jag vet inte. Kanske.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.