Förklaringsförsök · På 1177.se

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (då och nu)

Att ligga på min säng, titta på en hand som ligger bredvid mig. Hur den känns helt främmande, skrämmer mig. Jag är rädd för händer jag inte känner, det har sina skäl. Händer kan göra så mycket hemska saker. Hålla fast, fånga en så man inte kan komma bort från det outhärdliga.

Jag vet att det är min hand, men det räcker liksom inte, den är ett hot, för jag känner den inte, den känns inte som min, det är bara logiskt jag vet det, det är inte mer än så. Jag kan tänka det, men inte helt tro på tanken. För den brukade kännas annorlunda, liksom bekant. Inte som nu.

Hur det går i vågor, är bättre ibland och sämre ibland. Hur min egen beröring känns som övergrepp när det är som värst, när den främmande handen rör vid mig, av misstag eller för att jag ska göra något, kanske klia mig på knäet, sätta upp håret, använda den. Det är ju ändå min hand, jag behöver den för att klara mitt liv. Och för det mesta är det inte så illa, för det mesta är det bara konstigt att den är min och att det inte känns så, att jag inte ser det.

Jag lär mig lite i taget, att vänja mig vid det, att den känns främmande, men att den är min. Att jag inte behöver vara rädd för den. Den blir lite mindre overklig också, men inte helt.

Med tiden blir det bättre. Det är sällan dåligt nu, men inte helt bra. Inte än, kanske kommer det en annan tid, när jag känner igen mig utan att det behöver vara inlärt på det sättet. När jag bara vet; det här är jag, och känner det som något självklart.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.