Förklaringsförsök · På 1177.se

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (då och nu)

Det mest skrämmande är när jag ser mig i spegeln, när jag känns främmande, när jag söker efter mig själv i min blick och inte hittar mig där. Vem är hon, i spegeln? Jag?

Jag ser spegelbilden, det är så konstigt, att inte känna igen sig. Inte identifiera sig. Och det går att hantera när det bara är delar; händer, ben, näsa, kropp. För det mesta finns jag i ögonen. När jag inte ser mig där blir jag så rädd. Kanske borde det inte vara värre än något av det andra, jag vet ju att det är samma mekanismer, vet ju med logiken att det är jag, vet allt som går att tänka, det är inte tankarna det är fel på.

Det känns som att jag inte finns när jag inte hittar mig i min blick. Jag blir så rädd.

Jag slutar att söka ögonkontakt med mig i spegeln, kan inte vänja mig vid det, att inte ha mig där, i ögonen.

Jag är inte rädd nu längre, det var längesen det var så illa. Men jag glömmer se mig, det har blivit en vana att inte titta i mina ögon. Och kanske att jag inte orkar se tröttheten, även om det är en annan sak. Jag avskärmar mig från mig, även om det inte är min mening.

En period tar jag en selfie varje dag, jag förvånas över hur mycket som går att se när jag tittar på mig så. Kanske borde jag börja med det igen. Behöver inte visa dem för någon annan, behöver inte visa mig för någon annan, inte så tydligt, men kanske behöver jag visa mig för mig själv. Jag har tappat bort det på vägen, för det var så ofta jag inte var där. Jag började skydda mig mot att konfronteras med det skydd som fastnat och som gjorde mig främmande för mig, och fortfarande gör det, om än inte lika mycket.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.