Förklaringsförsök · På 1177.se

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (då och efteråt)

Att vara i det outhärdliga, utsättas för saker, inte ha makten att fly, komma därifrån. Att vara fast.

Att ta steg längre och längre bort från mig själv, för att det inte gick att vara där, i mig, i kroppen. Det var enda vägen bort som fanns, att gå bort från mig själv. Ett steg och sen ett till. Gå ut i ett tomt vitt ingenting. En dimma där inget fanns, där jag var ingen. Hur allt upphörde där.

Att vara ingen, att vara ingenting, hur jag har fått kämpa med det sen, att hitta tron på att jag är någon, att det är konstant, inte kan upphöra. Att jag därför har betydelse. Mina tankar, känslor, hur saker blir för mig. Jag. Att jag finns. Det spelar roll. Och det är så. Jag finns.

Jag fanns då också, men det gick inte, inte riktigt. Jag var tvungen att ta stegen bort från mig, in i ingenting. Därifrån har det varit svårast att hämta tillbaka mig, kanske just för att jag inte var någon där, inte ens något. Vem skulle då kunna hämtas? Vad av mig? Den intensiva tomheten där inget finns, hur hämtar man ens något där?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.