Förklaringsförsök · På 1177.se

Dissociation, hur kan det vara? Depersonalisation (då och efteråt)

Avtrubbningen, dimman, känslan av att inte vara verklig, och att det som hände inte var verkligt. Hur det bäddade in det hemska, var en av de saker som gjorde att det gick att bära på. Hur det skyddade mig.

Och sen. När jag mindes och smärtan slog igenom dimman, när jag ifrågasatte det, tänkte att det kanske inte var på riktigt ändå. Hatade mig för att jag kunde tänka det, kunde tro på mina minnen. Hur avståndet gjorde det svårare. Stod i vägen för att fullt ut tro, samtidigt som det gjorde så ont att jag inte kunde göra något annat än att tro på det.

Lite i taget blev det verkligare, och overklighetskänslorna bara ett bevis för det, de fanns där för att det hade hänt.

Och när de ifrågasatte, sa att jag bara var sjuk, att det inte hänt. Att jag borde ha reagerat annorlunda då. Det är så svårt att förklara. Det hände, men jag var ju inte riktigt där. Mitt liv hade inte hållit för det. Jag hade gått sönder då, hade gått för mycket sönder då.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.