Var allt en illusion?

Ok, åter till mitt integrationstema. Gammal text, från 2015.

”Det är jobbigt att tänka på det som varit. Att minnas, känna. Försöka skriva. Det är jobbigt att handskas med detta att vara en enda, och det i mig som inte riktigt klarar av det just nu. Jag känner mig så liten och utelämnad till ingenting.

Ibland tänker jag att de bara var fantasier, delarna. Något jag skapade för att klara att förstå mig på mig själv. Men det är så mycket som inte finns med i den tanken. Hur jobbigt det var att vara flera. Hur hemskt det kan kännas att inte längre vara det. Tanken om att det bara var en illusion återkommer, att det vi kunde ge varandra, det som hände i interaktionen mellan oss, hur vi hatade varandra, den resan vi gjorde ihop för att bli vänner, att det inte var något verkligt.

Fast jag tänker att ganska mycket kan ses som illusioner om man tar ett steg ut ur det och betraktar det på avstånd. Som ångest, om man ligger och skakar i skräck och tror att man ska dö och inte kan andas. Det är ju inte på riktigt att man ska dö, inte om det bara är en panikattack. Det kanske kan räknas so en illusion då. Men gör det upplevelsen mindre verklig? Och det den står för? Det den är en reaktion på, en följd av?

Det här går så mycket djupare än en panikattack. Känslan av vem man är. Jagstrukturen. Upplevelse av den. Det ligger som grund för alla ens verklighetsuppfattningar. Det är den grund allting vilar på. Är det en illusion? Ja. Nej. Det är abstrakt, men jag är nog inte tillräckligt filosofiskt lagd för att tänka att inget av det är verkligt. Och i såna fall skulle det inte handla om splittringen och hur den formade min verklighetsuppfattning och mitt liv, utan om att alla människors alla uppfattningar om världen och sig själva var illusioner. Då skulle jag ha glidit en bra bit ifrån det jag egentligen tänkte på. Det som handlar om att vara splittrad, vad det var, hur det var. Vad det gav mig och gjorde möjligt för mig. Och vad som inte kunde finnas där.

Det var verkligt och ett sätt att skydda mig. Det är inte det som är problemet, att det skulle ha varit overkligt eller inte på riktigt. Jag vet det egentligen. Mitt inre liv nu är väl inte mer på riktigt bara för att jag inte delar det med någon annan del? Nej, jag tror inte det.”

Till dig som är liten och finns inuti. Stjärnan.


Hej

Hur har du det idag? Jag är jättetrött. Jag är alltid trött, men nu är jag extra trött för jag var tvungen att göra ett prov och skrev och skrev i flera dagar och det blir man ju trött av. Om man redan är trött och sen gör sånt så är det ju inte konstigt om man blir jättetrött.

Jag oroar nog mig lite för dig. Hur gick det med julen och nyår? Har ni haft nån hjälp, eller har det varit semester för terapeuten eller vem som brukar hjälpa er? Jag hoppas att ni har nån som brukar hjälpa er, och jag hoppas att ni klarat helgerna och klarat om det varit paus. Den är nog slut snart nu, pausen?

Jag vet inte om du tänker på julen, alltså med Jesus och sånt. Man måste ju inte det även om man vill fira jul. Man kan tänka bara på paket och mat och annat om man vill. Fast jag brukar tänka på det. Igår var det trettondagen. Det är då de vise männen hittar fram till bebisen. De följer stjärnan och så hittar de honom.

Jag tänker på att det hade varit bra med en stjärna ibland. Alltså inte för att hitta Jesus. Men när det är mörkt och hemskt i livet och man inte vet vart man ska gå. När det känns som att det bara blir fel vilket håll man än går och som att världen rasar runt en. Då skulle det vara skönt att ha en stjärna att följa. Och att veta att om jag går åt det hållet där stjärnan är, då kommer jag fram till nåt. Man kanske inte måste veta exakt vad det är man ska komma fram till, mer än att det är nåt bra.

Fast ibland känns det liksom som att man bara snubblar runt och tar ett steg i taget och går åt lite olika håll och egentligen inte är på väg nånstans mer än just det där steget som man tar. Det kan bli hopplöst då. När man överlever bara en liten stund i taget.

Jag har det inte så nu, men jag tänker på det ibland. Tänker att det nog spelar roll när man känner att man är på väg mot något. När jag har kunnat känna det så har det spelat roll för mig.

Det kanske inte måste vara en stjärna precis. Men nåt som känns ljust. Nåt som är en riktning att gå mot, så man inte bara snubblar runt utan tänker att man är på väg nånstans, även om det tar lång tid. Kanske en dröm. Nåt man vill bli. Nåt man vill göra. Nåt i alla fall. Som känns som att det kan bli på riktigt. Om det bara är en dröm som är en fantasi vet jag inte om det hjälper. Jag kan tänka att jag skulle vilja skriva böcker som säljer typ en miljon stycken av samma och bli rik. Fast jag tror inte att det kommer hända, så den tanken hjälper inte mig så mycket. Om jag tänker nåt som är lite mindre så känns det lättare, för då kan jag klara att hoppas att det faktiskt ska bli så.

Jag kanske bara tänker konstigt, jag vet inte. Fast jag undrar det. Om du har nån stjärna. Nåt som glittrar långt framme vid horisonten så du vet vilket håll du ska gå åt. Jag tror nog att det kan vara bra att ha. Fast man behöver ju nåt som är bra nu också, precis där man är. Man klarar sig inte på bara en stjärna eller en dröm. Man kanske behöver en katt eller en vän. Eller att terapeuten ska sluta ha semester. Nåt som gör nuet varmt och bättre. Och som gör det lättare att gå åt det hållet. Dit där stjärnan är. Eller drömmen, längtan, det som är ett ljus man bara kan se på avstånd.

Vi hörs igen om två veckor. Jag ska inte glömma att skriva nu, och inte strunta i det som jag gjorde nästan hela hösten. Förlåt om det var jobbigt. Det var för att jag var sjuk, men förlåt ändå. Jag vill inte att det ska vara jobbigt för dig.

Värme och allt snällt /Linnéa

Ps. Man kan hitta alla breven om man går till menyn och sen trycker på Till dig som är liten och finns inuti. Menyn kommer man till om man trycker där det ser ut som några streck.

Gott nytt år?

Jag tycker ganska mycket om julen, även om den inte är helt okomplicerad. Nyår är jag mer anti. Det är inte bara det att jag förknippar det med att vara utpumpad efter julen och absolut inte orka nåt mer, och med alkohol och raketer i kombination, vilket är en hemsk kombination. Det är ännu mer allt det här som handlar om att sammanfatta sitt år och se fram emot nästa. Det har så ofta känts bara övermäktigt och tyngande.

Det är bättre nu än det varit, men 2017 har inte varit ett särskilt bra år för min del, mest för att jag varit sjukare i kroppen än jag brukar. I våras och somras på grund av överansträngningar och i höst på grund av en medicin som gav en helt oväntad försämring. Försämringen har känts tung, för till skillnad från när det varit överansträngningar har det inte gått att förstå det. Jag förstår inte det fortfarande. Jo, jag förstår sambandet att jag tog en medicin, reagerade på den, något i mig hamnade i någon form av obalans och därför fick jag en sjukdomsförsämring. Men inte mer än så, och framför allt inte om jag kan göra nåt för att förbättra läget, eller om det överhuvudtaget kommer gå över. Om det kommer gå över, när kommer det göra det i så fall? Det har jag ingen aning om.

Det är ändå inte så intensivt jobbigt som det kunde vara förr, men det är trots allt sådär så det känns lite som överkurs att orka minnas hela sitt år samtidigt. Räcker det inte med att leva det en liten bit i taget, handskas med det som är och ta sig vidare efterhand? Nej, inte på nyår. Då ska man med pompa och ståt sammanfatta och lyfta fram det goda och vara stolt över att man tagit sig genom motgångarna. Och nästa år ska man såklart se fram emot med ljus och hopp.

Jag tycker det är vedervärdigt. Inte varje enskild sak i sig. Det kan visst vara bra att se tillbaka, se vad som hänt, samla sina ljuspunkter och sträcka på ryggen över de kamper man klarat. Och hopp och framtidsljus är såklart bra. Det är mer det här påbudet. Det är inte som att man ska göra det om just idag råkar vara en dag när man befinner sig på en punkt när det passar. Utan man ska göra det bara för att det är ett visst datum.

Det passar mig inte alls. Nyårsafton är sällan en dag när jag mår på ett sätt så det passar att göra bokslut. Och jag är värdelös på att hitta ljus när det är plikt. Hoppet slocknar lätt när det blir som ett tvång att det ska finnas. Och jag vet faktiskt inte vad jag önskar och hoppas av nästa år. Jag hoppas kanske mest att jag ska komma ur den här medicinsvackan och så önskar jag en fungerande jämngrå vardag och att ha kraft över till nåt jag vill göra bara för att jag vill, inte för att det är nödvändigt. Jag vet inte om det är mitt hopp som är skrumpnat och dåligt omhändertaget, eller om det mer handlar om att vara trött på det överdådiga som inte är verklighetsförankrat.

Och jag antar att jag börjar få som tradition att skriva en liten anti-nyårstext på nyår istället. Och det får väl vara så. Får vara som det är. Den som vill hitta nyårstexter som är på det där normalt hoppfulla sättet kan säkert hitta dem nån annanstans utan problem.

Jag är glad att det här året är slut nu, allra mest ska det bli skönt att få slippa det. Och ett nytt år är väl hoppfullt nog i sig. Att det kommer mer tid, att jag får mer tid där saker kan hända. Oavsett vad det nu är.

Jag önskar er som läser en kväll av lagom mycket firande, vad det nu är. Att ni ska vara på platser och bland människor där ni kan känna er trygga, där raketer inte får PTSD-symptom att flippa och där året kan ta slut utan att det blir alltför slitsamt. Och jag hoppas att det kommer en ny morgon, när solen går upp och livet går att leva. Där saker kanske blir bättre, eller inte, men där tiden och livet finns.

Till dig som är liten och finns inuti. Julafton.

Regnkroppens foto.

Hej

Hur har du det idag? Jag hoppas att du har det bra. Det är ju julafton. Då ska alla små ha det bra, tycker jag.

Vet du? Jag önskar så mycket för dig, fast jag inte ens känner dig. Eller så gör jag det. Man vet ju inte vem det är som läser. Men kanske att jag inte känner dig, men jag önskar för dig ändå. Önskar att du ska ha fått vakna lugn den här julaftonsmorgonen, med små fjärilar i magen för att det är just julafton. Önskar att du ska vara trygg med att du får finnas och slippa bråka med andra inuti. Att de ska se dig och hur viktig du är. Att du ska känna dig självklart välkommen.

Jag önskar att ni bara ska träffa människor som ni är trygga med idag, eller inga människor alls om ni inte vill. Att ni ska få göra sånt ni längtar efter och behöver, oavsett vad det betyder. Kanske betyder det att slippa fira julen alls. Fast helst vill jag att ni ska få ha en jul som är bra för er. Som är att fira er och att ni finns och tycker om varandra. Där just du kan känna dig sedd och förstådd och uppskattad. Önskar att du ska få julklappar bara från såna som du tycker om och som du vet tycker om dig, och utan att det blir nån tacksamhetsskuld eller dåligt samvete. Utan att det känns som att julklapparna är istället för nåt annat. Som tröst eller att nån lyssnar på dig. Att de inte är en muta och inte att liksom köpa nåt av dig, inte så du blir tvungen till nåt bara för att du får paket. Att du får få, bara. Och att det ska kännas ljust och lugnt och bra. Att du ska känna att du är värd det. Du är verkligen värd fina paket och saker och att det du längtar efter ska komma till dig.

Jag önskar dig god mat och godis och kanske musik som du tycker om. En mjuk filt att vila i när du är trött, och att få lyssna på andras prat utan att vakta vad de säger eller vad som inte sägs. Önskar att du ska veta att du inte behöver vakta, för inget hemskt kommer hända. Önskar att det ska vara sant. Att ingen fara finns för dig. Att det är över och inte kommer ske igen. Att du är skyddad nu och kan slappna av. Somna om du vill. Bara för att du är trött och behöver det. Kanske mätt. Kanske bara för att känna att det går, att det inte behövs att du gör nåt. Att du inte behöver ta hand om nåt, inte göra så att ni kan fly, ingenting. Jag önskar att du ska få vara ett barn bara. Slappna av och vara omhändertagen. Så som barn ska bli omhändertagna.

Jag önskar dig ett stjärnfall så du får önska något, eller ett pepparkakshjärta som delar sig i tre delar, för då får man också önska. Och jag önskar att du inte behövde önska nåt stort. Som att förstå hur man ska kunna orka finnas, eller att ni slapp vara med om hemska saker. Jag önskar att det var självklart och att du kunde önska nåt som liksom egentligen är onödigt. Som en ny tröja kanske. Eller bara att det ska fortsätta vara som det är. Jag önskar verkligen att det lugna och trygga ska få vara självklart för dig, att rädslan ska vara borta och att allt det hemska ska vara minnen som känns som minnen, inte som nåt som känns som att det händer nu. Önskar att allt ska lägga sig till ro och att du ska finnas som den du är. Vara omtyckt och ta emot det som känns ljust och veta att det ljusa finns även för dig, inte bara för andra.

Jag önskar dig en god jul. Jag önskar verkligen dig en god jul.

Vi hörs igen
Värme /Linnéa

Regnkroppens foto.

Att skriva om integration

Jag har tänkt att jag vill skriva om integration. Sen har jag tänkt att det vill jag inte alls, för det är för svårt. För konstigt. Min integration var inte normativ på nåt sätt alls, och det är bara den jag kan skriva om. Andra får berätta sina historier, det är inte min sak att göra. Fast de andra jag känner som integrerats verkar ha haft det lugnare. Inte så kaos- och krisartat. Det blir kanske bara dåligt om jag berättar om min. Det kanske blir som att det är en fara. Det var det, på sitt sätt. Ska jag berätta om mitt kan jag inte försköna det. Det var hemskt. Och jag är glad att det hände. Jag tycker att det var en bra sak, även om det var en kris på ett så genomgripande sätt att jag nog aldrig varit med om nåt liknande, och aldrig kommer vara det igen.

Förutom att det är svårt att välja att skriva om just min integration, så är det svårt att alls skriva om integration. Det är svårt att hitta ord. Svårt att veta när det börjar och tar slut. Vad det är.

Jag tror egentligen att integrationen börjar när man slutar försöka springa ifrån sig själv. När delar börjar mötas och minnen börjar bli sedda, tagna på allvar. Att det sker i olika steg men börjar i nåt sånt.

Samtidigt upplevde jag det som att själva fusionen, sammansmältningen mellan delarna, var väldigt speciell. Att vara flera och sen bara vara en. Det var ett särskilt steg. Det är det jag för det mesta tänker på när jag tänker på integration. Fast allt är egentligen del av samma, men det andra tänker jag mer på som läkande. Kanske för att det liknar nåt man kan gå igenom även om man inte är flera delar inuti. Att försöka fly från sina minnen och sina sår istället för att läka dem är rätt vanligt ändå.

Och är man flera inuti så är det en process som liknar den andra kan har, fast samtidigt inte helt, för det är skillnad just för att man är flera.

Ja, ni ser. Redan nu känns allt rörigt.

Att vara flera inuti är speciellt, oavsett hur mycket man känner till och minns av sånt de andra gör i ens vardag. Oavsett var man befinner sig i sitt läkande och hur mycket man orkar ta in av det som varit ens liv.

Och att sluta vara flera när man varit det är också speciellt. För att integreras i meningen att man genomgår en sammansmältning tror jag att man behöver ha läkt en del, att det material som delar burit på kommit upp till ytan. Helt enkelt för att det nog skulle bli överväldigande att smälta samman annars. Och att det är därför man varit flera, för att det behövt vara uppdelat. Ju mer som bearbetats desto mindre behov finns för uppdelningen.

Så integrationen börjar där, i arbetet som handlar om att läka. Att komma närmare varandra. Bli vänner, samarbeta, lära känna varandra, fungera bättre ihop. Och också se och känna varandras smärta, sorg, ensamhet, utsatthet. Sen kanske man integreras. I betydelsen smälta samman. Vissa gör det och andra inte. Jag gjorde det. Och jag tror jag vill berätta om det ändå, även om det kanske blir en röra ibland.