Till dig som är liten och finns inuti. Jag har inte försvunnit.

Hej

Hur har du det? Vet du, flera gånger i veckan tänker jag att jag ska sätta mig och skriva saker till den här bloggen. Tänka på vad jag vill säga, skriva några färdiga inlägg och sen kanske några tankar som ska bli inlägg en annan gång. Så som jag brukar göra. Fast det blir inte. Jag vill, men det blir inte ändå.

Jag är så väldigt trött i huvudet. Så jag gör det som är nödvändigt, jag läser böckerna till min skola och tar hand om katten, jag lagar lite mat ibland och tar en promenad nån gång, försöker orka simma så jag inte ska få för ont i kroppen. Det hjälper att simma, tycker jag. Fast sen går det inte, att göra nåt mer. Det kvittar vad jag tänker och vill och om jag saknar att göra det. För jag är så trött så att orden bara ramlar omkring och blir huller om buller i huvudet, och helst vill jag bara sova eller gråta och ännu hellre vill jag kanske bara slippa typ allt.

Om jag försökte tvinga mig att skriva då eller tänka på vad jag skulle skriva så skulle det inte bli bra. Så jag tänker hela tiden att jag ska göra det en annan dag. Och en annan dag. Skjuter fram det. Och så blir det inte.

Det blir inte ett så långt inlägg idag, för jag är fortfarande för trött i huvudet för att skriva nåt särskilt eller tänka på nåt svårt. Jag ville bara säga att jag inte glömt dig. Och att jag skriver mer en annan dag, när jag mår lite bättre. Den där andra dagen kanske inte blir på ett tag, jag vet inte. Fast jag vet att jag saknar att skriva på en sån här blogg och att jag irriterar mig på att jag inte kommit igång, på att jag inte orkar, inte klarar det jag vill och på nåt sätt behöver.

Men det är som det är. Jag är här, fast jag har inte så många ord. Vi hörs en annan gång.

Värme /Linnéa

Ps. Fixat en massa med min minivärld. Finns hus och allting nu.

Adventskalender

Jag håller på att göra en adventskalender till mig själv. Den är nästan färdig nu. Jag tror jag behöver göra den för att jag inte mår så bra nu. Som att jag samlar den kraft jag har och gör nåt snällt till mig. Och så har jag det där sen och kan se det, veta att det är snällt från mig till mig. Det spelar roll, jag känner det, fast jag kan inte förklara så bra med ord just nu, för jag är så himla trött i huvudet.

Egentligen skulle jag mest göra reklam för en annan adventskalender, en man kan köpa av mig. Eller egentligen är det två olika, antingen en med 4 paket eller en med 24. De är tänkta att passa dem som behöver lite värme och trygghet och lite saker att pyssla med när det är advent. Kanske om man tycker om advent och vill få ha det lite extra bra då, eller om man tycker det är en jobbig tid och behöver nåt som känns lite tryggt då. Jag hoppas att de kan vara bra för dem som får dem. Det går att läsa lite mer och beställa i min estsy-affär: etsy.com/shop/regnlund

Ja, det var mest det jag ville. Vi hörs en annan dag när mitt huvud är lite piggare än såhär.

Hurra! Ett inlägg i månaden är säkrat.

Blir glad för de bidrag jag får in, och just nu är jag jätteglad för att jag fått in månadsgivare på Patreon som motsvarar ett blogginlägg i månaden. Ett i månaden är ju inte så mycket, men det känns som en grund liksom, som att bloggen faktiskt finns om det blir ett i månaden. Och det blir nog fler än så, det tror jag. Ville bara säga tack i alla fall.

Vill du läsa mer om upplägget för bloggen eller hur man gör för att ge bidrag kan du kolla här.

Till dig som är liten och finns inuti. Lördag.

Hej

Hur har du det idag? Jag tänkte mycket på dig i torsdags, för det var lite konstigt att inte skriva brev till dig då. Jag brukar ju göra det. Och så tänkte jag på om det känns tomt och konstigt för dig också, eller bara för mig. Fast det är ju lite bra att jag kan skriva brev ibland ändå. Bara inte varje torsdag.

Jag undrar hur du har det kanske för att jag inte har det så bra. Så hoppas jag att du har det bättre. Jag är mest för trött och har jättemycket jobb jag inte orkar med och blir yr som att jag ska ramla av stolen om jag tänker för mycket och vill helst ingenting eller kanske äta choklad och klappa katten.

Ibland när det inte känns så bra att finnas behöver jag fantasin. Som att det blir ett eget rum som inte är verkligheten utan nåt annat. Ganska ofta hittar jag en sån fantasivärld i böcker jag läser, då slipper man hitta på själv och det kan kännas lugnt. Fast nu är jag för trött i huvudet så då är det jobbigt att läsa såna lättare böcker också. Så nu bygger jag en liten värld i en skål. Det är bra, jag kan göra det när jag har paus från jobbet och kan tänka typ ”om jag jobbar till kvart över så får jag pyssla lite sen” eller ”om jag gör färdigt denna grejen så får jag fixa en sak till minivärlden efter det”. Då känns det lättare, som att det inte bara är tungt och jobbigt hela tiden.

Och jag tycker om att bygga och att göra och hitta på lösningar. Idag har jag bara gjort en liten glittrig filt till min giraff, för det kändes som att hon kanske behövde en filt att sova i eller gömma sig under. Det kan man ju behöva. Jag gjorde en liten plantering till henne i trädgården häromdagen, som hon tycker är fin. Och ett utkikstorn till den andra giraffen så hon kan spana. Min minidinosaurie fick en trädkoja med lång repstege att klättra upp i.

Det känns bra att få göra snällt till de små leksakerna, och på nåt sätt gör jag snällt till mig också, för jag blir glad av att göra det och att titta på det. Och lite är det skönt att ta hand om nån även om det bara är en plastgiraff, fast det kanske låter konstigt. Jag tror det är skönt med en sån låtsasvärld för att det är lätt där. Kanske inte att allt är lätt att bygga, men man kan göra så att allt bara känns snällt och som lek där. I den verkliga världen finns det så mycket man måste orka och klara av och förstå och sånt man blir trött av. Man kan behöva en paus från det, jag tycker det.

Fast man måste ju orka med den verkliga världen också, det blir inte bra om man kryper in i sina fantasivärldar och försöker stanna där, även om där känns lättare och snällare. Fast som paus tycker jag det är bra. Jag tycker inte att man ska behöva orka med verkligheten precis hela tiden om man inte orkar med den, man måste få vila på de sätt som går.

Hoppas att du har en vilodag idag, eller i alla fall en dag där det får plats mycket vila.

Värme /Linnéa

Ps. På den här bloggen kan man hitta alla gamla brev genom att välja Till dig som är liten och finns inuti i menyn.

Regnkroppens foto.

Regnkroppens foto.

Regnkroppens foto.

Regnkroppens foto.

Trauma och smärta

Har kollat lite på två olika texter som handlar om trauma och smärta. Det ena är en artikel som handlar om samband mellan PTSD och kronisk smärta, där man tittat på forskning andra gjort och sammanställt resultaten från dem och analyserat samsjukligheten. Den finns här och jag kan ärligt säga att jag inte läst så mycket mer än sammanfattningen. Den andra texten jag kollat på är ett blogginlägg som handlar om komplex PTSD och att vara konstant spänd i musklerna, och hur det är som en rustning eller ”armoring” som de kallar det på engelska. Blogginlägget finns här.

Jag tycker att det är intressant med de där sambanden, det var därför jag klickade mig vidare till texterna. Och jag tycker överlag att fysiska konsekvenser av traumatisering undersökts för lite och tas för lite på allvar.

Samtidigt.. jag befinner mig nog nån annanstans med mig själv. För jag håller på att försöka ta in och handskas med hur min överrörlighet och min smärta hänger ihop. Och överrörlighet gör också att man kan bli konstant spänd i musklerna. Inte som ett traumaskydd då, utan helt enkelt för att lederna är för ostabila, så det är ett sätt för kroppen att försöka hålla en upprätt trots allt. Det tar massor av kraft och man kan få ont av det, som man alltid kan få ont av spända muskler (förutom att man kan få ont i själva lederna också).

Och på vissa sätt hänger det väl ihop, att jag tycker att det är viktigt att det skrivs om trauma och smärta, och att jag blir lite trött och uppgiven av att läsa det. För jag tror det är viktigt att förstå de fysiska konsekvenserna av trauma. Ju mer komplex traumatisering det är, desto större risk för olika typer av problem med kroppen tror jag man har. Och det är viktigt. Att bli sedd, trodd och hjälpt i de problemen. Det är kunskap som kan leda dit.

Och det är kunskap som kan leda till en mer nyanserad och vettig bild av läget. Jag tror det är där uppgivenheten ligger, för att det känns så långt borta. För att vården är så väldigt mycket antingen eller. Om jag är traumatiserad och har ont, då är det liksom självklart att det är så att jag har ont pga trauman. Kanske för att jag spänner mig som ett sätt att skydda mig, eller bara att ökad stress leder till ökad muskelspänning (för att stress i grunden förbereder en för att fly eller slåss). Sen är det punkt och om jag försöker bli hörd i nåt mer så är jag nån form av vårdmässig rättshaverist och inbillningssjuk och jag borde bara gå hem och sluta störa vården och ta tid som nån med riktiga problem kunde ha.

Fast det kan ju vara både och. Jag kan ha (haft) konstanta spänningar pga trauman och jag kan ha konstanta spänningar pga överrörlighet. De två orsakerna kan ha samverkat och förvärrat läget. Det låter rimligt i mina öron. Och jag hade behövt få hjälp utifrån det då. Hjälp att förstå och vägledning i egenbehandling och kanske lite anpassad sjukgymnastik. Men det är bara en sak i taget, alltid. Och det blir kasst, för även om saker kan samverka och förstärka varandra, så kan det vara olika åtgärder som hjälper. Avslappning kan vara bra mot traumaspänningar, men mot överrörlighetsspänningar hjälper det inte så värst, för inte blir mina leder mer stabila för att jag djupandas och släpper stressen.

Vet inte vad jag ville komma fram till egentligen. Mer än att jag är trött. Och att jag önskar att någon kunde orka se helheten och hjälpa en utifrån den, jag är så trött på att det bara ligger hos mig, och att jag är den som ska förstå när insatser som riktas mot ett problem jag har kan förvärra ett annat problem. Men ja.. det är sant att många med smärta är traumatiserade, och kanske att det kan vara en väg framåt. Åtminstone för dem som söker vård för sin smärta och inte sina trauman, att de kan bli ledda till att få hjälp för båda. Det kanske är för komplicerat att ha flera olika saker som leder till liknande symptom.